Vet ni?
Bland det bästa som finns är när man innerst, innerst, inne vet att man kan lita på att saker man ska kunna lita på, faktiskt inte alls är särskilt pålitliga.
Det är fina grejer det!
lördag 29 september 2007
söndag 2 september 2007
Second note to self
Lägg inte ett paket med nudlar ovanpå en varm spisplatta.
Plasten smälter och det luktar inte alls gott.
Plasten smälter och det luktar inte alls gott.
Note to self
Ät inte på restaurang och avsluta med två bitar tårta ett par timmar innan du ska träna nästa gång.
Very important.
Very important.
fredag 31 augusti 2007
(When The Bough Breaks)
Det är ganska så coolt hur en liten sak kan förändra precis hela perspektivet. Perspektivet utifrån vad, är fortfarande duktigt oklart, men ändå.
Jävligt häftigt är det i alla fall när en liten pryl sträcker upp armarna efter dig, vill gosa eller bara busa. Det är äkta och oförstört, ärligt och spontant. Inga baktankar, överjävligt illvilliga syften eller manipulativa tankar bakom. Det är ren och skär närhet som är meningen. Och det är ganska så skönt för omväxlings skull, faktiskt.
Idag har jag snudd på knutit min första kontakt. Över en öl. Före en fredags-middag-get-together. Aldrig har jag svept en öl så fort och sällan har jag känt mig så malplacé. Och en liten kick i arset fick jag, okay, men ändå. Jävligt många vuxenpoäng, om jag får säga det själv. Bra där! Nu ska jag bara ro det i land också. Paniken har gått och lagt sig och damen börjar känna att hon har kontroll över situationen igen. Mycket trevligt, också det för omväxlings skull.
Det blir nog bra i slutändan. Nu känns det som det gjorde tidigare, för så där längesedan, när damen va på toppen av isberget istället för halvdrunknandes under. Typ.
Bra skit, som man säger här i branschen.
Jävligt häftigt är det i alla fall när en liten pryl sträcker upp armarna efter dig, vill gosa eller bara busa. Det är äkta och oförstört, ärligt och spontant. Inga baktankar, överjävligt illvilliga syften eller manipulativa tankar bakom. Det är ren och skär närhet som är meningen. Och det är ganska så skönt för omväxlings skull, faktiskt.
Idag har jag snudd på knutit min första kontakt. Över en öl. Före en fredags-middag-get-together. Aldrig har jag svept en öl så fort och sällan har jag känt mig så malplacé. Och en liten kick i arset fick jag, okay, men ändå. Jävligt många vuxenpoäng, om jag får säga det själv. Bra där! Nu ska jag bara ro det i land också. Paniken har gått och lagt sig och damen börjar känna att hon har kontroll över situationen igen. Mycket trevligt, också det för omväxlings skull.
Det blir nog bra i slutändan. Nu känns det som det gjorde tidigare, för så där längesedan, när damen va på toppen av isberget istället för halvdrunknandes under. Typ.
Bra skit, som man säger här i branschen.
måndag 27 augusti 2007
Ducky style
"...det gäller att göra som ankan..
se lugn o fridfull ut när den simmar runt..
fast fötterna trampar på som faan under ytan",
I'm doing it the ducky style.
se lugn o fridfull ut när den simmar runt..
fast fötterna trampar på som faan under ytan",
I'm doing it the ducky style.
lördag 4 augusti 2007
Sensless
Jag vet inte hur länge jag satt där.
Tillräckligt länge för att lyssna på vinden i trädkronorna och vågorna mot sandstranden i alla fall.
Jag hann också lägga märke till de tre spindlarna som kröp på den vita vattenkannan som står längs husväggen.
Någonstans där försvann magin.
Jag har alltid hatat spindlar.
Han påtalar vänligt att det perfekta faktiskt inte finns. Och fast att jag vet det, och inte ens är intresserad på riktigt, så undrar jag varför jag förvånas, och känner mig måttligt missnöjd över att jag är precis lika oförstående varenda gång.
För det rullar liksom. Jävligt bra för det mesta och lagom fort. Ändå får jag seriös ågren på avsaknaden av vissa element. Fast mest när jag tänker på det, annars skiter jag i vilket.
Mest ågren får jag ändå för att jag känner att jag måste förklara mig. Mest för mig själv, men även inför andra. Som inte ens undrar. Det är liksom där det blir fel.
Grejen är att hon har en plan. Det har hon alltid haft och plikttrogen som hon är, jobbar hon också maniskt hårt för att fullfölja den. På bekostnad av vad, börjar hon precis förstå.
Det är nog det som stör mig allra mest. Jag brukade vara henne.
Men så kostade det också.
Om det var på gott eller ont har jag fortfarande inte bestämt mig för. Men nu skäms jag nästan och jag rättfärdigar mig själv för att jag lever ett annat liv. Totalt olikt mot det jag kände så väl.
Om jag var en strategisk schackspelare då, så är jag en förvirrad strutsjävel med total avsaknad av vare sig lokalsinne eller förmåga att läsa kartor idag. Planlöst var ordet.
Björn Ranelid påstår att minst en halv miljon människor kan göra Liza Marklunds jobb med vänstran. Och jag undrar i mitt stilla sinne, om en halv miljon människor är litterära geni som kan sälja böcker i miljontals upplagor och få dem översatta till ett tiotal språk, vad fan har jag som är speciellt?
Och kanske framförallt, vem fan bestämde att det hela var tvunget att va så satans hypat och utmärkande?
Någonstans i virrvarret lyckades jag i alla fall tappa bort mig duktigt.
Tro fan det.
I synnerhet om jag förväntas ta mig genom virrvarret utan karta och kompass och med huvudet nedtryckt i sanden.
Tillräckligt länge för att lyssna på vinden i trädkronorna och vågorna mot sandstranden i alla fall.
Jag hann också lägga märke till de tre spindlarna som kröp på den vita vattenkannan som står längs husväggen.
Någonstans där försvann magin.
Jag har alltid hatat spindlar.
Han påtalar vänligt att det perfekta faktiskt inte finns. Och fast att jag vet det, och inte ens är intresserad på riktigt, så undrar jag varför jag förvånas, och känner mig måttligt missnöjd över att jag är precis lika oförstående varenda gång.
För det rullar liksom. Jävligt bra för det mesta och lagom fort. Ändå får jag seriös ågren på avsaknaden av vissa element. Fast mest när jag tänker på det, annars skiter jag i vilket.
Mest ågren får jag ändå för att jag känner att jag måste förklara mig. Mest för mig själv, men även inför andra. Som inte ens undrar. Det är liksom där det blir fel.
Grejen är att hon har en plan. Det har hon alltid haft och plikttrogen som hon är, jobbar hon också maniskt hårt för att fullfölja den. På bekostnad av vad, börjar hon precis förstå.
Det är nog det som stör mig allra mest. Jag brukade vara henne.
Men så kostade det också.
Om det var på gott eller ont har jag fortfarande inte bestämt mig för. Men nu skäms jag nästan och jag rättfärdigar mig själv för att jag lever ett annat liv. Totalt olikt mot det jag kände så väl.
Om jag var en strategisk schackspelare då, så är jag en förvirrad strutsjävel med total avsaknad av vare sig lokalsinne eller förmåga att läsa kartor idag. Planlöst var ordet.
Björn Ranelid påstår att minst en halv miljon människor kan göra Liza Marklunds jobb med vänstran. Och jag undrar i mitt stilla sinne, om en halv miljon människor är litterära geni som kan sälja böcker i miljontals upplagor och få dem översatta till ett tiotal språk, vad fan har jag som är speciellt?
Och kanske framförallt, vem fan bestämde att det hela var tvunget att va så satans hypat och utmärkande?
Någonstans i virrvarret lyckades jag i alla fall tappa bort mig duktigt.
Tro fan det.
I synnerhet om jag förväntas ta mig genom virrvarret utan karta och kompass och med huvudet nedtryckt i sanden.
söndag 29 juli 2007
Heartburns
Rambo säger att man ska ta reda på om det är mister right, mister right now, eller mister no way innan man ger sig in i några tokigheter och visst har hon rätt.
Fast dagens största sanning hon lyckades kläcka ur sig va nog den här: "Personligen tycker jag nog att det alltid är säkrast att hålla sig till kladdkaka..."
Fast dagens största sanning hon lyckades kläcka ur sig va nog den här: "Personligen tycker jag nog att det alltid är säkrast att hålla sig till kladdkaka..."
fredag 27 juli 2007
Blue eyed friend
Idag ser himlen ut så där som den gör i Lissabon tidigt om mornarna på våren.
Och igår vid stranden, när solen gassade som skönast och försökte väcka mina fräknar till liv, kunde jag nästan, nästan, med lite god vilja inbilla mig att jag stod på Pier 39 i San Francisco. Och med mycket vilja och en lite gnutta fantasi, så kunde jag få måsarna som stod och solade på bryggan att förvandlas till sjölejonen som gör det samma dagarna i ända på Pier 39.
Har jag tillräckligt mycket fantasi idag, så kan jag kanske, kanske till och med få morgon kaffet att bli till en Irish Coffey som jag sitter och sippar på vid ett café någonstans längs San Franciscos gator. Kanske kan jag få promenaden till stan att gå längs Powell Street, och nästkommande projekt att bli till min framtida arbetsplats med stora panoramafönster med utsikt ut över Fontana di Trevi någonstans i Rom.
Nu hallucinerar jag. Men vem bryr sig.
Det är en trevlig hallucination.
Och igår vid stranden, när solen gassade som skönast och försökte väcka mina fräknar till liv, kunde jag nästan, nästan, med lite god vilja inbilla mig att jag stod på Pier 39 i San Francisco. Och med mycket vilja och en lite gnutta fantasi, så kunde jag få måsarna som stod och solade på bryggan att förvandlas till sjölejonen som gör det samma dagarna i ända på Pier 39.
Har jag tillräckligt mycket fantasi idag, så kan jag kanske, kanske till och med få morgon kaffet att bli till en Irish Coffey som jag sitter och sippar på vid ett café någonstans längs San Franciscos gator. Kanske kan jag få promenaden till stan att gå längs Powell Street, och nästkommande projekt att bli till min framtida arbetsplats med stora panoramafönster med utsikt ut över Fontana di Trevi någonstans i Rom.
Nu hallucinerar jag. Men vem bryr sig.
Det är en trevlig hallucination.
tisdag 24 juli 2007
Life for rent
Jag har en ny affärsidé.
Och kära vänner, det är inte bara en vanlig affärsidé utan en strålande, jävla affärsidé.
Det är ju på tapeten att hyra ut sina lägenheter i andra hand. Eller ja, i alla fall i den värld där jag lever eftersom att det är det enda sättet att få tag på en ny (dock inte nödvändigtvis bra) lägenhet i denna ljuvliga värld av konstant bostadsbrist och en ständigt ökande population.
Whatever.
Vad jag däremot kom att tänka på, just med tanke på bostadsbristen och den allmäna flyktbenägenheten som sprider sig som ringar på vattnet, är att man borde ta patent på att hyra ut sin personlighet alternativ liv, vid ännu större förändring, i andra hand.
Fatta va nice.
Tror ni jag hade fått många svar?
Inte jag heller.
Men det är ta mig fan värt ett försök.
Ska genast uppsöka närmaste Patentbyrå för konsultation.
Och kära vänner, det är inte bara en vanlig affärsidé utan en strålande, jävla affärsidé.
Det är ju på tapeten att hyra ut sina lägenheter i andra hand. Eller ja, i alla fall i den värld där jag lever eftersom att det är det enda sättet att få tag på en ny (dock inte nödvändigtvis bra) lägenhet i denna ljuvliga värld av konstant bostadsbrist och en ständigt ökande population.
Whatever.
Vad jag däremot kom att tänka på, just med tanke på bostadsbristen och den allmäna flyktbenägenheten som sprider sig som ringar på vattnet, är att man borde ta patent på att hyra ut sin personlighet alternativ liv, vid ännu större förändring, i andra hand.
Fatta va nice.
"23 årig tjej utan sommarjobb, fast boende, körkort eller bättre hälft söker Carrie Bradshaw look-alike på New Yorks gator för direktbyte. Tidigast byte 2007-08-30, senast tillbakabyte 2000-never?"
Tror ni jag hade fått många svar?
Inte jag heller.
Men det är ta mig fan värt ett försök.
Ska genast uppsöka närmaste Patentbyrå för konsultation.
måndag 23 juli 2007
lördag 21 juli 2007
Fine Line
Igår byggde jag kosmiska broar av kärlek, enades i en oändligt stor kosmisk kärleksorgasm, såg en kille få en kärleksvälsignad apelsin i huvudet av Di Leva himself och hann höra hela tre fabulously bra låtar med Halmstads egna Tinkerbell innan de ombads lämna scenen av fnösketorra Halmstadbor som inte uppskattade utbudet som bjöds. A fucking shame om jag får säga det själv.
Di Leva äger. Så är det bara. En flummigare konsert har jag aldrig varit på och kommer med all säkerhet inte att gå på igen, men vem kan säga nej till en lockhårig man i nattsärk som backas upp av ett helt band i tighta flower power trikåer? Inte ens den hårdaste rockaren i världen kan låta bli att svepas med i kärleksorgasmer bland ett tusental stor publikhav till höger och vänster. It's a fact.
Idag har jag supersocialiserat med en oväntad gäst och druckit alldeles för många bira på ett av stadens alla uteställen. Jag har delat med mig och blivit tilldelad waaaaaaay too much information for my own good, och det va förmodligen därför jag lyckades skölja ner så många öl som jag gjorde också. Selfpreservation, liksom.
Senare i veckan kommer den okomplicerade mannen tillbaka för att komplicera tillvaron ytterligare och fingers crossed så fixar jag biljetter till jordens bästa konsert som är duktigt efterlängtad.
Med andra ord har det varit kalas i dagarna de fyra och både jag och kroppen längtar efter lugn och ro i alla fall en liten stund. Så där i smyg. Å andra sidan, vila sig kan man göra när man blir gammal. Och det är en jävla tur att man har folk runtomkring sig som gör att man trivs. En jävligt skön kombination tror jag visst att det va. Så är det bara.
Peace out.
Di Leva äger. Så är det bara. En flummigare konsert har jag aldrig varit på och kommer med all säkerhet inte att gå på igen, men vem kan säga nej till en lockhårig man i nattsärk som backas upp av ett helt band i tighta flower power trikåer? Inte ens den hårdaste rockaren i världen kan låta bli att svepas med i kärleksorgasmer bland ett tusental stor publikhav till höger och vänster. It's a fact.
Idag har jag supersocialiserat med en oväntad gäst och druckit alldeles för många bira på ett av stadens alla uteställen. Jag har delat med mig och blivit tilldelad waaaaaaay too much information for my own good, och det va förmodligen därför jag lyckades skölja ner så många öl som jag gjorde också. Selfpreservation, liksom.
Senare i veckan kommer den okomplicerade mannen tillbaka för att komplicera tillvaron ytterligare och fingers crossed så fixar jag biljetter till jordens bästa konsert som är duktigt efterlängtad.
Med andra ord har det varit kalas i dagarna de fyra och både jag och kroppen längtar efter lugn och ro i alla fall en liten stund. Så där i smyg. Å andra sidan, vila sig kan man göra när man blir gammal. Och det är en jävla tur att man har folk runtomkring sig som gör att man trivs. En jävligt skön kombination tror jag visst att det va. Så är det bara.
Peace out.
onsdag 18 juli 2007
Bra skit. Som man säger här i branschen.
Situationen är allt annat än prekär vågar jag drista mig till att säga.
Den är jävligt odd och framförallt jävligt onödig.
Och allt annat än riktigt bra skit. Som man annars pratar om i den här branschen.
Att man aldrig kan va säker på om man känner en människa eller inte, det är noterat vid det här laget. Kanske är det just därför det blir extra konstigt när man träffar en som är så okomplicerad att det blir komplicerat, ja. Need I say more?
Att go with the flow är det enda rätta, det är jag mer än väl medveten om. Men när flowet säger en sak, handlingarna en annan och tanken en tredje sak, då uppstår det en lätt förvirring i huvudet på donnan.
Mode autopilot va det ja.
Just det.
Go with the flow.
Peace out.
Den är jävligt odd och framförallt jävligt onödig.
Och allt annat än riktigt bra skit. Som man annars pratar om i den här branschen.
Att man aldrig kan va säker på om man känner en människa eller inte, det är noterat vid det här laget. Kanske är det just därför det blir extra konstigt när man träffar en som är så okomplicerad att det blir komplicerat, ja. Need I say more?
Att go with the flow är det enda rätta, det är jag mer än väl medveten om. Men när flowet säger en sak, handlingarna en annan och tanken en tredje sak, då uppstår det en lätt förvirring i huvudet på donnan.
Mode autopilot va det ja.
Just det.
Go with the flow.
Peace out.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)