Bitching

Det mest förnedrande jag gjort på mycket länge, var när jag tvingades gå tillbaka till Gun på Ams. Ni vet damen som på fullaste allvar förslog att jag skulle åka till Norge och rensa fisk med min utbildning som informatör och med mina studieskulder på 250 000 bagis. Då fick jag ju jobb i alla fall. Och det är bra att vidga sina vyer och komma hemifrån lite grand. Det gäller ju att "think outside the box", sa hon och gestikulerade så där pinsamt med händerna runt ansiktet vilket jag antar skulle föreställa den berömda jävla lådan.

Mest pinsamt var det eftersom att jag bara några dagar tidigare stått på samma plats, vid samma bord, med samma jävla Gun och nästintill hånflinat åt henne, samtidigt som jag tryckt upp anställningskontraktet på ett kanonjobb i ansiktet på henne. "Här får du för din jävla fisk, Gun, hade jag helst av allt velat säga". Tur att jag inte gjorde det med tanke på att jobbet som verkligen visade sig vara ett kanonjobb, sket sig totalt. Med rätt utbildning hade jag i skrivandets stund befunnit mig i en riktigt schusst tillvaro. Istället blev effekten den samma som att be mig räkna kvantfysik. Och jag är ingen fena på matte.

Misslyckandet blev totalt fatalt.

Pinsamt uppenbart.

Och som min goda vän var vänlig att påpeka: "Ja, nu står du ju till och med på ruta -1."

Jo. Det är liksom noterat.

Frustrationen är total. Jobben obefintliga. Strutsfaktorn skyhög. Och lockelsen att skriva ansökan på ansökan utan ett enda jävla resultat, ja, den är också ganska så obefintlig. Ruset man kände efter att ha skickat in den första ansökan, någon gång i mitten på februari, finns liksom inte längre. Nu söker jag jobb som jag vet att jag inte kommer få med tanke på att jag inte har rest jorden runt sju gånger. Inte pratar nio språk flytande. Inte har tre till fem års yrkeserfarenhet. Och jag definitivt inte har de rätta kontakterna som krävs för att ro det där jäkla kontraktet i hamn.

Tänk om...
Wouldn't that be bitching?