(When The Bough Breaks)

Det är ganska så coolt hur en liten sak kan förändra precis hela perspektivet. Perspektivet utifrån vad, är fortfarande duktigt oklart, men ändå.

Jävligt häftigt är det i alla fall när en liten pryl sträcker upp armarna efter dig, vill gosa eller bara busa. Det är äkta och oförstört, ärligt och spontant. Inga baktankar, överjävligt illvilliga syften eller manipulativa tankar bakom. Det är ren och skär närhet som är meningen. Och det är ganska så skönt för omväxlings skull, faktiskt.

Idag har jag snudd på knutit min första kontakt. Över en öl. Före en fredags-middag-get-together. Aldrig har jag svept en öl så fort och sällan har jag känt mig så malplacé. Och en liten kick i arset fick jag, okay, men ändå. Jävligt många vuxenpoäng, om jag får säga det själv. Bra där! Nu ska jag bara ro det i land också. Paniken har gått och lagt sig och damen börjar känna att hon har kontroll över situationen igen. Mycket trevligt, också det för omväxlings skull.

Det blir nog bra i slutändan. Nu känns det som det gjorde tidigare, för så där längesedan, när damen va på toppen av isberget istället för halvdrunknandes under. Typ.

Bra skit, som man säger här i branschen.

Ducky style

"...det gäller att göra som ankan..
se lugn o fridfull ut när den simmar runt..
fast fötterna trampar på som faan under ytan",

I'm doing it the ducky style.

Sensless

Jag vet inte hur länge jag satt där.

Tillräckligt länge för att lyssna på vinden i trädkronorna och vågorna mot sandstranden i alla fall.

Jag hann också lägga märke till de tre spindlarna som kröp på den vita vattenkannan som står längs husväggen.

Någonstans där försvann magin.

Jag har alltid hatat spindlar.

Han påtalar vänligt att det perfekta faktiskt inte finns. Och fast att jag vet det, och inte ens är intresserad på riktigt, så undrar jag varför jag förvånas, och känner mig måttligt missnöjd över att jag är precis lika oförstående varenda gång.

För det rullar liksom. Jävligt bra för det mesta och lagom fort. Ändå får jag seriös ågren på avsaknaden av vissa element. Fast mest när jag tänker på det, annars skiter jag i vilket.

Mest ågren får jag ändå för att jag känner att jag måste förklara mig. Mest för mig själv, men även inför andra. Som inte ens undrar. Det är liksom där det blir fel.

Grejen är att hon har en plan. Det har hon alltid haft och plikttrogen som hon är, jobbar hon också maniskt hårt för att fullfölja den. På bekostnad av vad, börjar hon precis förstå.

Det är nog det som stör mig allra mest. Jag brukade vara henne.
Men så kostade det också.
Om det var på gott eller ont har jag fortfarande inte bestämt mig för. Men nu skäms jag nästan och jag rättfärdigar mig själv för att jag lever ett annat liv. Totalt olikt mot det jag kände så väl.

Om jag var en strategisk schackspelare då, så är jag en förvirrad strutsjävel med total avsaknad av vare sig lokalsinne eller förmåga att läsa kartor idag. Planlöst var ordet.

Björn Ranelid påstår att minst en halv miljon människor kan göra Liza Marklunds jobb med vänstran. Och jag undrar i mitt stilla sinne, om en halv miljon människor är litterära geni som kan sälja böcker i miljontals upplagor och få dem översatta till ett tiotal språk, vad fan har jag som är speciellt?

Och kanske framförallt, vem fan bestämde att det hela var tvunget att va så satans hypat och utmärkande?

Någonstans i virrvarret lyckades jag i alla fall tappa bort mig duktigt.

Tro fan det.

I synnerhet om jag förväntas ta mig genom virrvarret utan karta och kompass och med huvudet nedtryckt i sanden.