Fine Line

Igår byggde jag kosmiska broar av kärlek, enades i en oändligt stor kosmisk kärleksorgasm, såg en kille få en kärleksvälsignad apelsin i huvudet av Di Leva himself och hann höra hela tre fabulously bra låtar med Halmstads egna Tinkerbell innan de ombads lämna scenen av fnösketorra Halmstadbor som inte uppskattade utbudet som bjöds. A fucking shame om jag får säga det själv.

Di Leva äger. Så är det bara. En flummigare konsert har jag aldrig varit på och kommer med all säkerhet inte att gå på igen, men vem kan säga nej till en lockhårig man i nattsärk som backas upp av ett helt band i tighta flower power trikåer? Inte ens den hårdaste rockaren i världen kan låta bli att svepas med i kärleksorgasmer bland ett tusental stor publikhav till höger och vänster. It's a fact.

Idag har jag supersocialiserat med en oväntad gäst och druckit alldeles för många bira på ett av stadens alla uteställen. Jag har delat med mig och blivit tilldelad waaaaaaay too much information for my own good, och det va förmodligen därför jag lyckades skölja ner så många öl som jag gjorde också. Selfpreservation, liksom.

Senare i veckan kommer den okomplicerade mannen tillbaka för att komplicera tillvaron ytterligare och fingers crossed så fixar jag biljetter till jordens bästa konsert som är duktigt efterlängtad.

Med andra ord har det varit kalas i dagarna de fyra och både jag och kroppen längtar efter lugn och ro i alla fall en liten stund. Så där i smyg. Å andra sidan, vila sig kan man göra när man blir gammal. Och det är en jävla tur att man har folk runtomkring sig som gör att man trivs. En jävligt skön kombination tror jag visst att det va. Så är det bara.

Peace out.